Autentiskt foto från Wijkmanska Bleckets Hollandsresa

Två bleckister tar igen sig på morgonkvisten i den bakre delen av PQ-bussen efter en hård natt av konstant starkölsdrickande.

Statusrapport

När det gäller handen så fungerar den allt bättre, jag har bra grepp med den men kan ännu inte lyfta med den eller på annat sätt belasta den. Däremot är jag inne i en härva av diverse rehabåtgärder som är något krånglig.

Tommy Tommy

Tommy Funebo, Uppsalas egen Basil Fawlty, har varit på hockey och är sur igen.

Mest spännande brukar vara när en utvecklingsstörd kille i klacken ett par gånger per match slänger ur sig någon lång riktigt elak harang till bortamålvakten.

http://www.tommy.funebo.se/?p=3529

Ännu en dag i Italiens senat

"Partikollegan Tommaso Barbato hoppade på Cusumano inne i senaten och kallade honom för 'skitstövel, bög och förrädare' och spottade på honom.
Cusumano blev så arg att han svimmade och fick bäras ut på bår utan allvarligare konsekvenser. "

Lägg märke till den säregna grammatiken i den sista meningen.

http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=148&a=736223

Toalettklotter, Akademiska sjukhuset, ingång 70

"Morgongåva rules"

"Gränby gangstas = töntar"

"Almtuna suger hårt"

"Knivsta - fuck resten"

Varför jag inte läser dagstidningar

"Här är ett tips från manualen för utrikeskorrespondenter: Om du inte har något substantiellt att tillföra, eller om du inte kan eller vill bevisa ett påstående - skriv då bara att 'vissa hävdar' eller att informationen kommer från 'diverse källor'."

Jag läser mycket, dock sällan dagstidningar, eftersom jag i allmänhet finner att de innehåller allt för litet information av värde. För mig går det mycket lättare att hålla sig á jour genom att använda Internet. En av de sidor jag regelbundet läser är tidskriften Axess', varifrån citatet ovan är hämtat.

http://www.axess.se

John Blanche

En av de främsta anledningarna till att jag som barn fastnade för och som vuxen fortfarande samlar på Games Workshops Warhammer-prylar, är förmodligen John Blanche. Denne är GWs excentriske art director och är därigenom den ytterst ansvarige för de estetiska kvaliteterna i deras produkter. Det är en ytterst märklig estetik som han företräder, översållad av barocka och kryptiska detaljer, någonting jag finner mycket underhållande och fascinerande.

En intervju med John Blanche kan läsas här: http://www.blacklibrary.com/articles/illustrated-man/illustrated-man.asp

Hans bisarra hemsida kan du bese här: http://www.lvxmvndi.com/

Vad har hänt här?

Gissa filmen

- Do you like our owl?

- It's artificial?

- Of course it is.

- It must be expensive.

- Very.

We can rebuild him...

Vid gårdagens besök hos sjukgymnasten stod det klart att mitt tillfrisknande fortskrider utmärkt, rörligheten i vänsterhanden ökar snabbare än förväntat. Långfingret måste dock kunna sträckas ut ordentligt igen, eftersom sträcksenan i det är hopsydd. Därför har jag fått en märklig plastskena som gör att jag hela tiden pekar finger när jag har den på mig.

Wijkmanska Bleckets attityd

Efter att ha varit en aktiv medlem i studentorkestern Wijkmanska Blecket i snart 12 år, så är jag en av de personer som har haft störst inflytande när det gäller skapandet av det som Wijkmanska Blecket är idag. Detta är inte skryt eller självhävdelse. Detta är ett konstaterande av faktum. Mycket av det jag gjort bestått i att sätta idéer i huvudet på folk, men en hel del har jag gjort på egen hand. Exempelvis är jag upphovmannen till programbladen till 25-årsjubileet, som var inspirerade av gamla punk-fanzines och helt handgjorda med sax, lim och kulspetspenna. Jag har vid några tillfällen framhållit att Wijkmanska Blecket förträder en "punkattityd". Hur då? Jag tror att jag hittat ett citat som förklarar det hela:

"Punk Rock is Naughty Anti-Social Novelty Music played by Naughty Anti-Social Dickensian cartoon characters."

Punkjäveln som sade det: http://mistersean.blogspot.com/

Hur jag började samla tennfigurer

Ett av mina många fritidsintressen är att samla och måla tennfigurer - maskingjutna, 28mm-skala. det har jag hållit på med sedan 13-årsåldern. Innan dess hade jag varit en frenetisk byggare av Airfix-modeller, så jag antar att jag övergick från ett medium till ett annat. Det är litet svårt att så här på rak arm komma ihåg hur det egentligen började, men det bör rimligtvis ha haft någonting att göra med grannkillarna som jag brukade leka med. Det var i alla fall i deras garage som vi höll till och spelade upp fältslag, till att börja med enligt hemgjorda regler och med slarvigt hemgjutna Prince August-figurer. Ett tag senare blev det sci-fi för hela slanten efter mitt inköp av första utgåvan av Games Workshops numera välkända Warhammer 40,000.

Det var många eftermiddagar som vi spenderade i garaget, eller på liknande ställen. Figurerna, som sällan var målade eller ibland inte ens korrekt ihopsatta, marscherades fram och tillbaka över en spelplan som utgjordes av ett gammalt pingisbord. Terrängavsnitten man slogs om bestod ofta av högar med Marvelserietidningar, något som kom bra till hands då några blev osams om någon regeltolkning och det dröjde ett tag innan spelandet kunde återupptas. Officiellt var det jag som "kunde reglerna", men det var alltid någon som lyckades tjata sig till en fördelaktigare regeltolkning. Fusk var ej heller okänt...

Det här var för 17 år sedan och jag är så vitt jag vet den ende av mina skolkompisar som fortfarande bygger modeller och målar tennsoldater. Varför vet jag inte riktigt, det är bara så att det är få saker som jag koncentrera mig på lika mycket som att få till rätt detaljer och högdagrar på en metallfigur knappt mer än en tum hög.

Min skada har ju förändrat situationen något, men eftersom jag nu börjar kunna använda vänsterhanden igen känner jag att det är dags att sätta igång och se till att den gamla skickligheten åter uppnås. Det kommer att komma mer poster om tennfigurer framöver, det lovar jag...

Marshal of the Empire

Jag kommer ihåg att jag för något år sedan stötte på en artikel på Wikipedia där det påstods att den brittiska regeringen vid något tillfälle hade haft på förslag att som en yttersta hedersbetygelse vid lämpligt tillfälle kunna befordra en av den brittiska arméns fältmarskalkar till den unika graden Marshal of the Empire - företrädesvis efter en seger i ett krig som inbegripit det brittiska imperiet i dess helhet.

Artikel var, som så mycket annat på Wikipedia, osant nonsens. Troligtvis hade den uppstått genom att någon fått griller i huvudet efter att ha läst om Marechal de l'Empire - den titel som Napoleon Bonaparte brukade förläna åt sina fältherrar.

Jag tyckte dock att själva idén var intressant - Tyskland har ju haft en Reichsmarschall - så varför inte en brittisk imperiemarskalk? Jag ställde en fråga på ett uniformshistoriskt forum, om det var någon som hade en idé om hur gradbeteckningarna för en imperiemarskalk skulle kunna ha sett ut, om någon sådan funnits. Resultatet blev faktiskt mycket tillfredställande, då en designmässigt kompetent person producerade en mängd olika koncept till uniformsinsignier, inte bara för Marshal of the Empire utan även för den hypotetiska marina graden, Grand Admiral of the Empire.

Bilden här ovan är den som i mitt tycke bäst illustrerar hur de brittiska marskalks- och generalsgraderna skulle kunna ha sett ut vid tiden kring första världskriget. I den övre raden: Marshal of the Empire - Field Marshal. I den undre: General - Lieutenant General - Major General - Brigadier General.

Sunkadelica

När jag gick förbi Akademibokhandeln i Gränby centrum idag kunde jag inte undgå att lägga märke till att deras sortiment av DVD-filmer är tämligen udda. Där fanns Breaker Breaker med Chuck Norris, Inga kan älska som vi - romantik av Staffan Hildebrand, den gamla sketchfilmen Kentucky Fried Movie och flera andra synnerligen obskyra filmer. Tidigare hade jag en period då jag samlade på udda filmer (givetvis på VHS), fast idag känner jag att jag inte längre har någon direkt lust att kolla på en massa konstiga rullar bara för att dom är märkliga och sunkiga. Jag menar, jag har ju redan sett Sound of Näverlur, Psych-Out, Hit the Road Running, Fear of a Black Hat, Wild Angels etc...

Riktad marknadsföring

Eftersom jag har mycket litet att göra så är jag väldigt aktiv på Facebook. En av de stora verksamheterna på Facebook är annonsering, det du har uppgett i din profil styr vilka annonser som visas för dig i sidkanten. Detta är inget i sig som stör mig, jag blir inte arg på marknadsföring, bara på dålig marknadsföring. Jag undrar egentligen vad det är för algoritm som ligger bakom annonsurvalet som visas för mig. Det här är exempel på de budskap som förmedlas mig:

"Vill du lära dig att attrahera kvinnor?"

"Välj ett beprövat medel mot håravfall!"

"Vill du ha en kostnadsfri värdering av din bostad?"

"Är du intresserad av ett 20 GB webbhotell?"

"Boka sommarens semesterresa nu!"

Arga gubben

Många tycks anse att huvudsyftet med att ha en blogg är att framföra klagomål, vanligen med ett mer eller mindre uttalat politiskt mål, men även för att uppmärksamma sina medmänniskor på att de kör dåligt, skriver illa och är fula.

Jag sitter på bänken mitt emot Wedins skor, på andra våningen i Gränby köpcentrum. En medelålders, något ovårdad man passerar från höger in i skoaffären. Det ter sig som om han saknar röv, hans byxor faller rakt neråt vid ryggslutet. I sällskap har han en jämnårig kvinna. Hon har fett, ovårdat hår. Kanske är de två psykiskt funktionshindrade.

Uppsalas ständige etta på bittertoppen är troligtvis Tommy Funebo, fd. medlem av Sverigedemokraterna, vars tid vid skrivbordet mestadels upptas av hans fixering vid sina tidigare partikamraters uselhet. Dock vill han då och då delge sin syn på oss övriga kommuninnevånare. Se honom hota med att vidta rättsliga åtgärder för att hans barn serverats lammkorv i skolmatsalen! Bevittna hur han upprörs över finska zigenares uppträdande i bastun på Fyrishov! Häpna över hans genidrag att likställa graden av förslumning i ett bostadsområde med andelen invånare av utomeuropeisk härkomst! Symptomatiskt är att han betecknar sig själv som 'paleokonservativ' och stadens medborgare som 'cykelmarodörer', 'knarkarluder, 'negrer' och 'våp'.

http://www.tommy.funebo.se/?cat=16

Jag själv känner mig oerhört lycklig och djupt tillfreds över mitt tålamod och hur jag trots min svåra situation kan känne glädje, förtröstan och tacksamhet för mina vänner och andra medmänniskor.

Färgtestet

Jag tycker att det nog är rätt fantasilöst när skurkar alltid går klädda i svart. Palpatine tex. är i mitt tycke något intetsägande som superskurk och skulle säkert gjort ett bättre intryck om han klätt sig som en Sergeant Pepper-hallick.

Bilden är tecknad av Marcel E. Mercado. Mer finns att beskåda på http://system404.net/

Toalettklotter på handkirurgimottagningen

'Jag har runkat här 12 ggr."

'RÅGSVED'

Hos sjukgymnasten

Jag kan berätta att jag vid dagens besök hade lyckats öva upp mittleden på långfingret till att kunna böja sig 30 grader, yttersta leden är fortfarande oförändrad på 15 grader. Vid knogen kan fingret böjas 70 grader, till skillnad från gårdagens 50. Det krävs dock att jag faktiskt tar i med hela armen för att fingret skall böja sig självt.

Show No Mercy

Jag tänkte bara berätta att jag som inbiten hårdrocksdiggare är tämligen förtjust i Slayers debutplatta Show No Mercy från 1983. Slayer var ungefär samtidiga med Metallica, Megadeth och andra mer obskyra band i att utgöra det som kom att benämnas Thrash Metal.

Man kan utan att vara helt ute och cykla säga att Thrash-lirarna var amerikanska hårdrockare som hade lyssnat väldigt mycket på punk och ville spela snabbare och tyngre än det som i staterna vid denna tidpunkt gällde för att vara hårdrock. (Quiet Riot och Judas Priest bla.) Dom började således lira metal i energiskt punktempo. En av inspirationskällorna skall ha varit (i alla fall då det gäller Metallica) att man lyssnade på Black Sabbath-plattor som spelades på 78 varv i stället för 45.

Vad detta ledde till blir fullkomligt uppenbart för den som slänger in Show No Mercy i skivspelaren. Låtarna framförs genomgående i ett 'spela så skitfort vi nånsin kan'-tempo med extremt ettrigt trumkomp med dubbla baskaggar. Sångaren Tom Araya har uppenbara problem med att hänga med, vilket ger ett något märkligt intryck.

Anledningen till varför jag gillar det här har inte med att jag tycker att det är dåligt och kitschigt och ironiserar. Folk som känner mig kan intyga att jag är själsligt och fysiskt oförmögen att använda ironi. Min egen musikaliska bakgrund gör att jag inte har något emot amatörism och oväsen, så länge det finns en genuin vilja att ha roligt. Jag uppskattar energin och spelglädjen bakom det hela. Skojigast av alla verkar gitarristen Jeff Hanneman ha det. På en bild på innerkonvolutet kan man beskåda honom där han står, lönnfet och med mascara och Björn Borg-frisyr, och viftar med ett hemsnickrat uppochnervänt träkors.

Detssurom går ju dom bisarra texterna inte av för hackor heller, vilket öppningsspåret Evil Has No Boundaries tydligt demonstrerar.

"Satan our master in evil mayhem

Guides us with every first step

Our axes are glowing with power and fury

Soon there'll be nothing else left

Midnight has come and the leather is strapped on

Evil is at our command

We clash with God's angels and conquer new souls

Consuming all that we can"

På sjukhuset

Jag hade mitt första besök hos sjukgymnasten idag. På bussen dit mötte jag en vänlig finnspets som tittade mig i ögonen och viftade uppmuntrande på svansen. Bredvid mig satt Tuffa Killen nr. 1360 och pratade i telefon: "Chilla 'rå... Inte hasch, det andra... Riktiga cigaretter..."

På handkirurgimottagningen fick jag det klargjort för mig att jag måste börja intensivträna det hopsatta långfingret för att kunna få tillbaka normal rörlighet i det. Sträcksenan i fingret är nämligen hopsydd och om den tillåts att stela till under för lång tid så kommer det att bli tveksamt om jag kan få samma funktionsduglighet i det som innan. Det konstaterades att jag hade 15 graders rörlighet i fingertoppen, mellanleden 10 grader. Bara att försöka röra på lederna kräver stor ansträngning, och jag skall på återbesök redan i morgon.

På skrivbordet i behandlingsrummet låg en lathund över koder för handkirurgiska ingrepp. Jag lade märke till att den var författad av en 'Per Hessman', troligtvis identisk med den person som spelade trombon i Wijkmanska Blecket under tidigt 80-tal.

Av någon anledning så finns det ovanligt mycket Åsa-Nisseböcker och jakt- och fisketidningar i väntrummet på kliniken. Möjligen kan det ha något att göra med den förmodat goda tillströmningen av patienter som ådragit sig skador pga. vådaskott eller pipsprängningar.

Gå inte på den lätta!

Nej, MSN kommer inte att stängas av om du inte vidarebefordrar ett visst meddelande till 18 av dina kontakter. Om du tror det så har du fallit för ett 10 år gammalt bedrägeri vars enda syfte är att generera meningslös trafik.

http://www.snopes.com/inboxer/petition/im.asp

Kejsar Wilhelm II:s vänsterarm

Nu när jag sitter här hemma och väntar på att jag skall börja kunna använda vänsterhanden igen så kommer jag osökt att tänka på den tyske kejsaren Wilhelm II. En intressant sak med denne är det faktum att det är väldigt sällsynt med bilder på honom där man tydligt kan se hans vänsterarm. Det beror nämligen på att den var avsevärt kortare än högerarmen.

Den hade helt enkelt aldrig vuxit till sig som den skulle och var ytterst klen. Wilhelm skämdes mycket över detta och brukade vanligtvis dölja den under en kappa eller mantel, eller också så höll han den alltid böjd eller bakom ryggen, så att det inte skulle se så konstigt ut.

Trots att han var tvungen att huvudsakligen förlita sig på högerarmen, så var han ändå en skicklig ryttare och skytt.

Tung kryssare, 'Constitution'-klass (uppgraderad)

Jag har länge varit förtjust i Star Trek. Kanske främst för att alla tv-serierna och filmerna har haft en så väldigt särpräglad formgivning. Det finns inte riktigt någon annan sci-fi som klarar av att vara så visuellt spaced out, med figursydda overaller till uniformer, lösnäsor, rymdskepp som ser ut som hushållsredskap etc., utan att det blir kitsch av det hela. Designmässigt så har Trek en logik helt i en egen klass, något som särskilt gäller för rymdskeppen.

USS Enterprise, så som den gestaltade sig i filmerna från 1980-talet, är min absoluta favorit när det gäller fiktiva rymdskepp. "Elegant som en Pettersonbåt", drar jag mig till minnes att någon sagt om den. En perfekt kompromiss mellan estetik och (fiktiv) funktionalitet, imponerande och graciös på samma gång.

Det intressanta är att det finns en inarbetad modell för hur ett rymdskepp skall vara kontruerat för att kunna platsa i Star Trek, vissa identifierbara element skall alltid finnas med i designen. Det är sådant som ger Star Trek en intern trovärdighet.

För er som anser att ni tycker lika mycket om Star Trek som jag, så kan ni roa er med att med hjälp av bilden här ovanför peka ut följande element:

*Primärskrov

*Sekundärskrov

*Deflektorsköld

*Impulsmotor

*Kommandobrygga

*Skyttelhangar

*Torpedtuber

*Warpmotorgondol

(klicka på bilden så öppnas den i stort format)

Min olycka

En del har frågat vad det är som har gjort att jag är sjukskriven, så det är lika bra att jag redogör för det.

I november i år började jag som lärling på en verkstad som bygger och renoverar piporglar. Orglar innehåller enorma mängder mekanik som till stärsta delen består av trä. På förmiddagen tisdagen den 11/12 höll jag på och tillverkade en orgelpipa av furu. Jag var ensam i maskinhallen och höll på och sågade kärnvirke på längden med en gammal Jonsered cirkelsåg. Mitt minne av vad som exakt orsakade olyckan är borta på grund av chock. Jag kommer ihåg att jag kände att vänsterhanden slogs till, jag tittade på den och såg att handen var helt trasig och att pekfingret låg på golvet. Jag gick ut och uppmanade mina arbetskamrater att de måste ringa efter ambulans. En gubbe som uppenbarligen var bra på första hjälpen tog hand om mig medan jag vänatde på ambulansen. Någon gick in i maskinhallen för att hämta mitt pekfinger och lade det i en burk. Ambulans anlände och tog mig till Akademiska sjukhuset i Uppsala.

Jag kan nämna att ambulansutryckningen filmades av TV 3 för deras dokumentärserie Sjukhuset. Om inslaget sänds kommer det förmodligen att kunna ses någon gång i februari. http://www.tv3.se/sjukhuset.

Väl framme på kirurgimottagningen sövdes jag och förbereddes för operation. Jag väcktes två timmar senare och det meddelades mig att överläkaren som genomfört operationen hade förgäves försökt sätta dit pekfingret. Sågklingan hade förstört den innersta leden på fingret, varför det enda möjliga var amputation med tillhörande reduktion av fingerresten. Långfingret hade man lyckats foga ihop med ett metallstift och det fanns en ytlig skada på tummen som skulle kunna läka av sig självt. Jag trivdes bra på sjukhuset, fick besök av familj och vänner och blev utskriven efter två dagar.

Jag har blivit opererad en gång till efter det, då stiftet som höll ihop långfingret extraherades. Jag har inte längre förband på vänsterhanden, men brukar för det mesta gå omkring med en handske på den. Om kvällarna har jag handen i en stödskena så att den kan slappna av. Jag har inga problem med värk, däremot med att handen är öm och känslig och nerverna i de skadade fingrarna rycker hela tiden. Jag besöker kliniken åtminstone en gång i veckan. Läkarna har sagt att det kommer att ta åtminstone sex veckor till innan handen tål att belastas. Jag skall på mitt första besök hos sjukgymnast på torsdag, likaså hos AF Rehab.

Nej, jag tycker inte om Dr. Geoffrey House. Jag föredrar min egen.

Vardagslivet går bra för mig, det mesta kan jag göra med högerhanden. Jag kan inte köra bil eller cykla, ej heller diska eller tvätta. Jag får dock mycket hjälp och stöd av mina vänner, så jag kan få det ombesörjt också, något jag är djupt tacksam för.

Jag kommer någon gång att kunna återuppta musiken och mina övriga sysslor.

Jag bara inte i vilken form och under vilka villkor.

Första inlägget

Jag har börjat skriva på den här sidan av två anledningar: För det första så är jag sjukskriven för en lång tid framöver på grund av en allvarlig olycka och behöver ha något att göra på dagarna istället för att arbeta. För det andra har några av mina vänner ofta sagt att dom skulle vilja att jag hade en sida där jag kunde dela med mig mina kunskaper.

Jag hade tänkt att den här sidan främst skulle handla om saker som jag tycker är roliga och fascinerande, många av inläggen kommer således att handla om hobbysaker som tennsoldater, modellbygge, uniformer och annan militaria. Ni kommer även att få läsa om sådant som jag tycker är allmänt kul: studentmusik, sci-fi-prylar, 80-tals hårdrock, gamla rollspel, traktorer, träblåsinstrument etc.

Bloggen kommer inte så mycket att handla om mig och vad jag gör. Jag skriver det jag skriver för att tipsa om saker, underhålla och fascinera. Jag som person är inte intressant i det sammanhanget. Dessutom gör jag på grund av min skada inte särskilt mycket om dagarna. Det kan dock hända att jag ibland berättar anekdoter eller redogör för händelser jag varit med om.

Många känner till att jag är politiker och innehar förtroendeuppdrag i kommunen. Jag kommer definitivt INTE att skriva politiska inlägg på den här sidan. Jag skriver här som privatperson och vill inte att det här skall klassas som en "politikerblogg". Dessutom har jag varken lust eller tid att debattera med en massa personer som av någon anledning anser att jag är skyldig att svara på alla möjliga frågor.

Jag känner inte för att skriva 'roliga' inlägg. I så fall så skulle den här sidan bara bli ytterligare en studentikos orgie av banaliteter, könsprat, meningslösa fyllor, tillkämpad sarkasm och fåniga bilder på katter. Jag skämta egentligen ytterst sällan, trots detta så tror jag att många av er kommer att finna det jag skriver underhållande och värt att lägga på minnet.